Den vandrande vålnaden eller nåt åt det hållet...

I onsdags var jag hos läkaren och blev sjukskriven ytterligare en vecka, för en söndersliten axel. Skrev en truddelutt på älskade/ hatade facebook om kaffesällskap, och snabbt nappade lilla gumman Zäta från Helsingborg på detta. Klurade lite i bilen på väg hem från farbror Doktorn, pratade med älsklingen som tyckte jag skulle åka. Ringde Zarah, konverserade snabbt och kastade snabbt som fan ner lite omatchade kläder i en väska.10 minuter senare satt jag i bilen på väg mot tåget, och några timmar senare blir jag hämtad på centralen av Zätas förtjusande make, Moffe.
Igår tillbringade vi 9 timmar på stan, vilket nog får ses som lite motion då vi strosade mellan butikerna. När vi kom hem framåt kvällen delade vi på en flaska vin, eller två, innan vi kröp till kojs.
Idag har dagen ägnats åt en massa skitsnack, gamla minnen - både roliga och tråkiga. Vi har mycket att prata om, då vi faktiskt känt varandra större delen av våra liv. För att åtminstone göra något nyttigt idag, bokade vi in oss på ett pass afrodans på Filborna Arena. Kordination och taktkänsla har aldrig riktigt varit min grej. Trots att jag gillar att dricka öl och freaka loss på dansgolvet, är afro inte något jag nånsin trodde jag skulle prova. Men det var varmt, svettigt och förbannat roligt. Efter en timmes svettande ropade duschen på oss, och väl påklädda 20 minuter senare sitter Moffe i entren och väntar på oss med en avokado-banan-smoothie. Sååå gott! I bilen står ävan en kasse sushi och vläntar på att vi ska anlända hem till lägenheten i Västergård.
Nu sitter vi här i soffan, käkar popcorn, dricker whiskey, fnittrar och spelar sällskapsspel...
Skål på er mina vänner och ni andra!

Igår kväll fick jag den förmodade förklaringen till varför jag står still; när jag började med detta var min kropp inte alls avn att röra på sig, och den började bränna ganska snabbt. Jag har fortsatt att köra entimmespass, men kroppen har vant sig, och behöver längre pass för att komma in i förbränningstillståndet. Låter det vettigt? Kanske. Får väl helt enkelt ge det en chans. Men tycker ibland det kan va jobbigt att hitta en timme, ännu svårare att hitta två...
Men igår var jag i alla fall lite duktig; på förmiddagen cyklade jag och Åsa medan David sprang. Det var kanske inte världens jobbigaste, men vi var ute en timme i motvind i alla fall.
På kvällen var det dags för ytterligare en timme. Mest promenad, med inslag av lite grönbetesskutt. Underbart väder, underbara dofter och en förtjusande man...

Idag är det 1 maj, och en arbetare som jag har glömt demonstrera... Fast funderar på en liten lokal demonstration till kvällen; för bättre sömn, för längre nätter, för mer uppmärksamhet och mot orättvisorna i tv-soffan!

Har inte tagit fram måttbandet på hela april, för känner att det står still. Fortfarande! Så trist... Vad gör jag för fel? Jag tränar någorlunda och jag håller mig till min LCHF. Har bara fuskat en gång, och det var under Mustasch-helgen. Jag promenerar, springer, cyklar och låter bli allt socker. Och ändå står det still. Frustrerande så in i bomben! Får väl ändå vara rätt nöjd, med 15 kilo ner på 4 månader, men det mesta försvann ju under januari och februari.

Får helt enkelt hitta en ny strategi, ska bara komma på nån bra! Snart kommer mannen, och då blir det en promenad mot nya äventyr...

UPP TILL KAMP!

I morse var det bara sånt underbart väder; solen sken, himlen var blå, och dimman var på väg upp från marken. Vackert och underbart att se efter flera gråa dagar! Jag gick med barnen till skolbussen, och var tillbaka hemma kvarti8, bytte om, drack kaffe och drog iväg på en timmes promenad med min snygga, skäggiga man. Tror inte att han gillar mig längre, för han verkar inte vilja pussas, då han låtit skägget växa något enormt. I och för sig, efter idag, tror jag definitivt inte att han gillar mig längre, men dagens äventyr har inget med stixig ansiktsbehåring att göra, utan några bräder hit eller dit...

Gick över de gamla vanliga åkrarna, med solen i ansiktet, och njöt av allt det vackra. Dimman som var på väg att lätta, fåglarna som kvittrar i skogskanten, knopparna som svullnar på grenarna och alla vitsippor i skogskanten. Det börjar bli så grönt, och det händer så mycket ute för varje dag som går...

En timme tog promenaden, och när vi kom hem så fick jag hoppa på cyklen istället, och cykla samma runda med gubben som sprang bredvid.

I trädgården händer massor. Kurtan är ju här och styr upp det hela lite grann. Men idag hade nog lilla fröken för högljudda åsikter angående en begynnande altan, då männen surade och blängde på undertecknad under en lång stund. Men friskt vågat, hälften vunnet, och några kompromisser senare, så är jag nöjd.

Gången är också nästan klar, och även där är jag nöjd. Det är så skönt att få vara chef ibland!

Det känns att hela dagen varit fullbokad, så ikväll blir det nog tidigt i säng. Helst med en oskäggig man! ;-)